yerushalaiym

I ett hyreshus, någonstans i Sverige, bor en kompis. På andra våningen.
För att komma till andra våningen måste man gå en trappa upp.

På första våningen bor också en kompis.
En "kompis"
En sån där man helt undviker i alla avseenden.
Men som man alltid misslyckas med.
P.g.a detta har min kompis på andra våningen blivit lidande, de spontana besöken har blivit allt färre; eftersom man aldrig lyckas ta sig upp för trappen oupptäckt.

Nåväl
Jag beslutade mig för att besöka min kompis ovan där en dag i maj. En fika med saft och nybakta bullar kunde inte annat än båda gott.  Solen stod högt och blommorna lekte med vinden. Det var en fantastisk dag. Inne i trapphuset smög jag mig fram till trappen med min fikakorg, första trappsteget blev avklarat och sedan andra. Skulle jag bli oupptäckt? Jag log för mig själv över min oturliga tur. När jag precis skulle runda krönet i trappen hör jag hur ett lås går upp bakom mig och jag skall precis till att flyga upp bakom krönet för att gömma mig när jag hör en bekant röst.
En FÖR bekant röst.

"Hej Dennis!", där stod hon, med båda händerna bakom ryggen och log brett så tänderna lyste. Hon tittade på mig och himlade med ögonen.
"Har du kommit för att leka med mig idag?" Hon fortsatte himla med ögonen.
"Öhm, ne.. ehh.. faktum är att... jag ska upp till min vän här ovan och fika" svarade jag och insåg mitt misstag aningen för sent.
"Men oj vad kul!! Jag som har varit så sugen på fika hela dagen!" sa hon och i ett litet skutt var hon uppe på samma trappsteg som jag.

Jag ringde på dörren till min vän där ovan och den öppnade sig snart. "Åh vad kul att du kommer!" Hennes ansikte lyser likt solen utanför. Tills hon får syn på vem som står bakom mig. Ansiktet blir likblekt och på några sekunder tycks hon åldra 40 år.
"Hej hej" smilar helvetet bakom mig.
"Jag.. kom på en grej.. vänta lite.. jag ska bara..." sa min vän i dörren och med ens stängde hon dörren och låste. Jag förstod att hon aldrig skulle öppna igen.

Hela trapphuset blev mörkt när hon stängde dörren.
jag hörde rösten bakom mig:  "Det ska bli så himla kul med fika! Kanske vi kan gå ner i parken och sitta och titta på alla hundar som leker med bollar!"

"Det är så kul att få besök av dig, Dennis"

Inatt har det snöat väldigt mycket.
Och då menar jag mycket.

Jag beslutade mig för att ta saken i egna händer och skotta undan snön på min uppfart.  Jag tog skyffeln i ett bestämt grepp och började skyffla.
Där jag stog och skyfflade och visslade på "highway to hell" fick jag en enorm snöboll i nacken.
Jag såg mig förvånat om och fick då en snöboll i nacken från andra hållet.
"va fan" utbrast jag och försökte hålla humöret under kontroll.
Jag spg mig nogrannt omkring. Ingenting bakom husknuten, ingenting där.
Undersökte andra husknuten med samma resultat.

Plötsligt hör jag ett himmelskt joddlande bakom mig och vänder mig om.
Där står hon, den vackraste kvinnan på jorden, i ett änglaliknande sken. Det var den vackraste kvinnan och den vackraste sången. Jag känner igen melodin och börjar nynna med och vaggar i takt samtidigt som jag försöker klura ut vilken låt det var. Melodin var fin.
Jag går närmre för att vidröra henne när jag råkar snubbla på en sladd,
*plupp* sa det när en kontakt åkte ur någonstans
I samma sekund slutade skenet runt kvinnan och förvandlades till en kille i övre tonåren, med blond peruk och lucialinne. Han började skratta och jag kunde se ett tandlöst leende; AHA tyskarna!!
Bakom honom hoppade 18 andra tyskar upp ur snön och skrattade hysteriskt.

Plötsligt slog det mig, melodin var "deutschland über alles".

Jag harklade mig för att försöka förklara att jag förstod allting i början med spelade med för att dom skulle få sig ett gott skratt. Jag hann itne börja ursäkta mig förän jag var nedbombad av 19 grässnöbollar. När jag skrapat bort snön från ansiktet får jag syn på den siste tysken som jäktat springer runt husknuten.
Jag tar min famn full med snö och springer in i min stuga.

När jag kommer ut är det helt öde. Inte ett fågelkvitter hörs.
Jag går ut med två hinkar och låtsas som ingenting. Jag hör fotspår i den knastrande kramsnön och duckar precis i tid; en perfekt undanmanöver. Bollen flyger en milimeter över mitt huvud.
Jag ser fler tyskar tona upp i ögonvrån och jag är blixtsnabb i mitt handlande.
Jag tar den ena hinken och försöker kasta iskallt vaten på dem, men hinken är tyngre än jag trott och jag tappar greppet och hälften av vattnet skvätter upp på mig.
Fan
Jag får fler bollar i ryggen och jag tar min andra hink och häller ut innehållet:
ISBOLLAR med HÄFTSTIFT i!
AHA!

Jag börjar en slags försvarsdans och kastar bollar vilt omkring mig. Ingen träffar.
Där jag är helt upptagen med att hålla koll på både armar och fötter märker jag inte hur jag halkar på den nyblivna ifläcken och slår i bakhuvudet i marken.

Jag vaknar upp 1 timma senare nedgrävd i snön.
Ovanför mitt huvud står ett kors "Mr Turtle. RIP 2007".